Malle på Gott & Ont!

Jag lärde känna en tjej i gymnasiet. Vi föll ganska direkt för varandra om man nu kan säga så om en vän. Vi var lika flippade, lika crazy, hade samma syn på saker, men framför allt, vi var båda lika negativa.. :P Nä men både hon och jag har alltid kört vårt race, helt utan att dömma varken varandra eller andra, vi gör det som faller oss in, och det har inte funnits nått som har gjort att vi backat... Hmm.. låter kanske skumt, låter kanske som att vi var med en massa killar och festa som svin, tvärtom. Både hon och jag hade förhållande under hela gymnasiet, därav festade vi ganska lite.
Men vi pratade om allt, har aldrig skämt för varandra osv... Vi har haft en djupare relation än de flesta tror jag... Däremot så umgick vi i princip aldrig utanför skolan. Vi umgick på och mellan lektioner.

Efter studenten så gled vi isär, sågs säkert inte på ett helt år, sen tog vi en fika och sakteliga så började vi bygga upp en vänskap utanför plugget. Men det var väl först när jag flyttade in till stan som vi blev oskiljaktiga... Vi satt verkligen ihop. Vi hade så sjukt kul ihop... helt galet. Lite kul, för egentligen är vi vekrligen varandras motpoler. Något som ofta påpekas av andra. Vi träffades i princip varje dag, kunde snacka i timmar på telefonen. Vi fanns alltid där för varandra..
Förra våren var våra glansdagar... :P Vi var ute och festade i stort sett varje fredag och lördag med efterfester som slutade på morgonkvisten. Och vi hade så sjukt jäkla kul, vi var Miss. M och Miss. S, de som alla tyckte så mycket om, alla ville att vi skulle festa med dom, osv osv.
Vi var med om så många roliga saker, träffade så många vänner, vissa vänner för livet, vi var med om så många äventyr, och under hela resan hade vi varandra.

Sen började jag jobba för cherry, och det innebar att jag började jobba en hel del på helgerna. Därav mindre festande. Därför blev det även mindre tid för oss, även om vi festade emellanåt, och hade våra andra upptåg för oss. Vi fick helt enkelt inte lika mycket tid.

Jag har alltid haft jättelätt att bli extremt bra kompis med alla killar jag möter, jag blir lixom alltid en i gänget. De flesta av mina bästa vänner är just killar, och föredrar att umgås med killar framför tjejer... Tyvärr så har det, pga av vissa anledningar, blivit så att några av våra gemensamma killkompisar har kommit mig närmare än henne. Vilket förmodligen har kännt tufft för henne. Men det som förmodligen kännts tuffare har varit det faktum att jag blivit så himla bra kompis med hennes bra killkompisar.
För mig har detta aldrig varit några problem, tror att jag är väldigt otjejig av mig helt och hållet vad gäller svartsjuka, syn på saker, drama osv.... Men för henne har detta varit ett stort problem. Vilket har gjort att hon flertalet gånger har betett sig riktigt illa mot mig. Detta har i vissa lägen även retat upp vissa av dessa killkompisar i fråga. Det ena har lett till det andra och nu har vi inte pratat eller setts sen slutet på januari eller så, förutom om vi sett varandra en snabbis på stan eller så.
Det var ett bra tag innan det som det har varit lite... Dålig stämmning mellan oss.

Jag har slutat försöka ta kontakt då jag inte längre har orkat lägga ner energi på hela grejen. Men har senaste dagarna tänkt att jag kanske skulle ta och skicka ett mail och förklara saken ur mitt perspektiv... Tilläggas kan väl att vi inte är osamt, vi har bara slutat höra av oss till varandra. Eller jag slutade höra av mig till henne för att jag aldrig fick något gensvar. Hon märkte nog att nått var knas, trodde att jag var sur, och då blev hon sur o så har det varit.

Men igår fick jag i vart fall ett sms...

"Jag saknar dig Malin..."

Och jag saknar henne med, jättemycket. Från att spendera timmar i telefon med varandra varje dag, träffas titt som tätt, till att inte ses eller höras på månader har känt lite drastiskt.
Men jag har aldrig varit sur, jag har bara gett upp....

Imorgon blir det i vart fall en promenad med henne... får se vad som sägs...

Nu komemr snart Mr. M hit med lite käk... Mums!!

Malle - Vissa saker vill man inte förlora, men man vill heller inte behöva kämpa för att få ha det kvar...